Fuktskadorna från den långa resan visar sig ibland extra tydligt när typsnittet sväller okontrollerat och tar läsaren tillbaka till de ursprungliga helt svarta sidorna. Monoliterna från vars kroppar texten skurits ut. Det outtömliga mörker nästan ingen sett men som alla förstår finns. Ett otidsenligt smycke jag gärna skulle vilja programmera om. Istället får vi nu leva med de digitala små djuren, hjältarna.


                                                                         skenet    av rösten och hjärtat.


Cellmembranen vibrerar
som högtalare
och fyller oss med
okända arter av sång: Avlagringarna,


som inte kan skyndas på.

Ett trådlöst nätverk av


en godartad tinnitus,

jordkällarens tunga andning när döden stjälkvis spirar       förälskad och förmultnad
ur bokstäverna.

Skramlet av besticken vi använder för att äta oss fram i tiden, ljudet när kapslarna långsamt krackelerar till nya kartor, lyckan av att ha fått reda på allt det här.