Här samlas spridda rosor från recensioner av Kapslar till en bukett.

hydrablogg.blogspot.com
POESI. Viktor Johanssons debut "Kapslar" belönades med Borås Tidnings Debutantpris 2008, ett pris som tidigare har delats ut till bland annat Jonas Hassen Khemiri, Lotta Lotass och Daniel Sjölin. Kapslar har ett mycket speciellt språk, det är en tidskapsel, bilder som har förvarats i lådor och under sängar, och när man bläddrar mellan sidorna är det som att hitta förlorade saker på gömda, mörka platser. Boken är uppdelad i nio avdelningar som alla börjar med raderna: "Säg något om törsten som inte är vatten", ”Säg något om kärleken som inte är en dikt", "Säg något om tiden som inte är en karantän" osv. Det handlar om kärleken, och om kärleken som inte finns, sorgen över en vän som plötsligt dör, drömmarna och tankarna som hela tiden är med oss, även när dom tillfälligt lämnar oss. Det är en kronologi över känslorna, som med sitt fantastiska språk blir en oerhört kraftfull text, och en häpnadsväckande och ovanlig debut. Viktor Johansson skriver för närvarande på en science fiction-roman som, enligt vad han själv har avslöjat, kommer att handla om två kvinnor som är dom sista överlevande från planeten jorden, och som har lämnat den för att söka sig ut i rymden. Det skall bli mycket spännade att följa Viktor Johanssons fortsatta skrivande. Boken är utgiven på Modernista och deras böcker har det senaste året varit mycket omsorgsfullt utformade. Men dom har alltid hållit hög kvalité och jag tycker dom bara blir bättre och bättre.

poesiportalen.blogspot.com
Stor svensk leseropplevelse
Metaforiker
Med sin debutsamling Kapslar (2007) har Sverige fått en ny poetisk stemme med tyngde og autoritet. For meg er denne samlingen en av de store leseropplevelsene i år. Victor Johansson er noe så utrendy som en kompleks metaforiker. Dette er ikke vanskelig tilgjengelig kun for å gjøre seg interessant, men det finnes en belønning i enden av nærlesningen. Det tycker nog jag, hvertfall. De fleste diktene består av konkrete fantasibilder som avløser hverandre og henger sammen. Her er det både DumDumboyske one-linere og en sammenhengende komposisjon som du finner for eks. hos norske poeter som Tomas Marco Blatt, der tidskapselen fungerer som en slags hovedmetafor.

Prisbelønnet
Viktor vant en debutantpris for boka utgitt på Modernista forlag. (100.000 kr). Du vil også finne en omtale på jung.no Det finnes mange anmeldelser av boka i svensk media, også på nettet. Kanskje er det viktigste som har kommet fram at den representerer en fornyelse av en poetikk knyttet til metaforen. Poetikken i Sverige har vært preget av et veldig negativt syn på metaforen. Viktor Johansson blir en av noen få poeter som tar opp tråden som Tranströmer lar henge igjen. Det viser at det er mulig å skrive godt innenfor forskjellige poetikker, og at det ikke er selve poetikken som er avgjørende for diktenes kvalitet. Noe som man kan mistenke enkelte poeter og anmeldere for å mene.

Världen enligt Audrey Fenn
Kapslar. Kapsla in mig. Kapsejsa. Kapitulera. 15 april, 2008
Tycker väl att det är dags att outa min litterära kärlek till Viktor Johansson. Efter att ha smygtittat på Kapslar i vad som kändes som månader, och säkert även var det, slog jag till och köpte den någon gång i februari och älskade livet ur den från första sekund. Den fungerade som en varm filt där i den här bristen på vinter som omgärdade denna frusna huvudstad.
Öårarna2 fick ta del av min kärlek vid en genomgång av det senaste årets utgivning av lyrik där jag inte kunde sluta prata om hur fantastisk den är. Hans bidrag i Att göra av med sig själv var ju även det ren kärlek.

En gång i tiden var ens favoritförfattare ouppnåbara (och ofta döda) personer. Tycker det har skett en märklig utveckling när Facebook föreslår Viktor Johansson som någon jag borde bli kompis med. Tydligen har vi flera gemensamma vänner. Och det är väl fint, men jag vill inte heeela tiden bli påmind om att vi inte känner varandra. Det gör ont i hjärta. Det är som en sönderriven karta över mitt förstånd.

Jung.no
Poesi under høgtrykk
I Jung.no har vi ikkje hatt for å vane å bokmelde svensk poesi. Akkurat det er litt synd, for her skjer det mykje spennande for tida. Ikkje minst har Viktor Johansson og hans debutsamling Kapslar (Modernista, Stockholm 2007) fått stor merksemd og omtale i svensk media. Han vant nylig Borås Tidnings Debutantpris, ein litteraturpris for skjønnlitterære debutantar på heile 100.000 svenske kroner.

Tekstane i Kapslar er typografisk satt som halvsider, skrivne dels i fullsetningar, dels med versedeling. Men innhaldsmessig skjuler dette enkle grafiske oppsettet eit nettverk av komplekse bildesamanstillingar og krysstematikk, som til trass for samlinga sine 83 tynne sideblad tar lang tid - svært lang tid - å kome heilt igjennom. Dei bilda og hendingane som blir kombinerte i Johanssons tekstar er så friske og uventa at eg må smake på dei fleire gongar:

Himlen faller i snö, en sönderriven karta
över vårt förstånd.
Kristallerna självförstörande i handflatan, ögat,
ett frö för rent att sättas i annat än jord,
många sjukdomar bär namn efter blommor.
I en glasmonter respirerer lungorna,
vakre handarbeten som bare kan vävas in i en påhittad tid,
det är science fiction och kan inte tas emot av kroppen.
(s.17)
Når kulturredaktøren i Borås Tidning, Stefan Eklund, kallar Johanssons dikt ein «MTV-poesi», passar det godt på det flash-aktige språklege uttrykket. Men om innhaldet vil eg likevel seie at der MTV er full av lett gjenkjennelege klisjear om dollar, silikonpupper og puling, er Johanssons dikt bortvendte, intelligente og kritiske. Slik eg forstår desse dikta, oppfattar Johansson den vestlege samtida vår som ei sjølvforstørrande og egoistisk tid, der vi på den eine sida lovprisar naturen og alt det naturlege; vi gjer til og med det sjuke naturleg ved å gi diagnosar blomsternamn. Samstundes prøver vi å gjere oss sjølv og våre eigne kulturelle uttrykk udødelege, til dømes ved hjelp av kosmetisk kirurgi eller gjennom framtidas genteknologi. Det er mykje som minnar om science-fiction her – ikkje minst det motivet som utgjer samlingas tittel: kapselen. Tidskapslar har gått opp i rommet med beskjed til dei der ute om å høyre på Elvis eller lese James Joyce, eller blitt grave ned i jorda for alltid. På bakdelen av boka står det også at «Denna bok er en tidskapsel». Men Johanssons tidskapsel er økologisk kledd i papir og ikkje i stål. Les desse vakre avslutningsversa, og bestill ei nedbrytbar diktsamling idag:

Om eftervärlden ska vara ett barn av vår tid
måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.
(...) Vi ska jordsätta en nedbrytbar tidskapsel,
inte odla någon framtid som liknar framtiden.
(s. 83)

bernur.blogg.se
My nose is bleeding from rubbing it into books
Den som inbillar sig att litteraturen är en nödvändig angelägenhet vet förstås att Borås Tidnings debutantpris har mer tyngd än Augustpriset, och att det för andra året i rad gått till en av Modernistas författare, något som knappast är en tillfällighet, eller en händelse som inte kommer att upprepas: årets pristagare är ett av de lysande namnen Viktor Johansson, och hans diktsamling Kapslar är en märkligt upplyftande skapelse.

Här kommer han och skriver dikter som om det inte vore dikter, utan något annat. Johansson ställer sig mitt i samtidsfloden, och lägger varsamt fram små kapslar till dikter, och viker in rymdsvarta blad som angränsar olika avsnitt av boken, strukturerad kring en inledande "Säg något om"-anafor, och en avslutande "om"-fras. De svarta bladen känner jag igen från någon av Moodyssons 80-talsböcker, och här hittar jag liksom hos den forne anarkistiskt lagde kollegan den där piggheten och nyfikenheten och storögda fascinationen och förmågan att lyckas skriva undflyende onaglad ickemimetisk poesi, som säkert lyckas provocera en och annan som har en fascistisk syn på att poesi ska se ut och uppföra sig på ett visst bestämt sätt, upprättat vid ett kyrkomöte i Lund 1932.

Han öppnar sig mot den andre, mot förståelseviljan, i en svit vackra okonventionella kärleksdikter, och får allting att kännas fräscht. Skriften är ospråkligt prövande, trevande, som om devisen vore "skriv inte dikter". De metafortäta kapslarna ger ändå intrycket av att metaforer är hans egen uppfinning, och därför är det bara tanklöst att komma med utsagor som att han befinner sig mittemellan Tranströmer och Celan, bara för att det känns så: de sysslar med en annan slags metaforer, där Johansson skriver att "Om årstiderna växlar blickar ska tjälen klättra / ur fingrarna och ner i jorden, vi ska inte behöva / gräva efter värmen mer".

Dikterna, om de nu ska kallas så, är sockerchockade skapelser, som utåtriktat vänder sig mot verkligheten. De sprakar, gnistrar, utgör en röntgenblick mot tillvarons falskhet; ett motgift, ett alternativ. Johansson skriver om och beskriver häpnaden inför upplevelserna, och vägrar finna sig i stagnerandet, liknöjdheten. Fantasin lockas fram - barnets erfarenhetsvärld. 

Jaget är expanderande, antar nästan Walt Whitmanska dimensioner, när Johansson sjunger sången om sig själv. Bara den som har ett starkt jag kan tillåta sig att sätta det på spel, överge det, återfinna det, riskera något med sina ambitioner. Diktsamlingen spretar åt alla tänkbara och otänkbara riktningar, stänker ned läsaren med sina hisnande intryck och perspektivbyten. Det är omtagningar, gentagelser, när Johansson skriver bländande, blixtrande, infallsrikt, associationsrikt, i en nästan surrealistisk bildprakt.

Som läsare känner du dig imponerad, men framför allt upplyft, av att ta del av Johanssons helt egna vision. Det är allvar och lek samtidigt och ömsesidigt, i ett beroendeförhållande till varandra. Det finns sådant som språket inte kommer åt. Dessa dikter / kapslar följer sina egna ingivelser, när de polemiskt och extrovert rör sig i riktning rakt mot dig, inbjudande, fordringslöst, och du kan inte värja dig, varför skulle du, när du efter läsningen känner dig i grunden förändrad: ditt inre upplyst, och du går ut i regnet med en ny inställning. 

Aftonbladet
Viktory i Borås
Det var länge sedan någons första bok kändes så full av lyckligt gravallvar, ljuvt och lett, strålande dikt som verkligen vill stråla. Det är så lätt att jubla när Viktor Johanssons Kapslar (Modernista) har vunnit Borås debutantpris för bästa debut 2007. Det är så lätt att önska Kapslar många läsare och ännu lättare att önska Kapslar åt många. Jag ville ge den till alla när den kom ut förra våren.
För att Kapslar säger "Säg något om tiden som inte är en karantän" och sedan gör det. Och den säger att det är möjligt att säga något utan att ljuga och utan att tala sanning, och att både kyssas och gråta i skuggan av det amerikanska kriget. Den säger också något stort om "vi" i stället för "jag", och den vill inte alls förvägra, utan vara en present i rosa skrynkligt papper, med hjärtat utanpå.
Att ha hjärtat utanpå är en allvarlig sak, mitt solsken:
"Du kan gå ner i din egen kropp som i en grav." "Vår tid är ett ännu större misslyckande / ett brott som inte går att bosätta sig i". Eller: "Life is a mystery. Everyone must stand alone."
Språk finns överallt att låna. Som en smart och varlig skata söker sig poeten där det gnistra och glimma.
Viktor Johansson är numera medarbetare vid denna sida och jag kanske pöser över av stolthet. Men det är för att hans bok är värd det.


OEI #33,34,35
Viktor Johanssons poesi i Kapslar gör mig riktigt glad. Det är som att texten i ren juvenil aningslöshet och av bara fartem hoppar över en rad mentala tunnelbanespärrar där drösvis av andra stupat (för att som författaren stapla bilder på varandra) Vilka spärrar? Kön. Kärlek. Romantik. Bilder. Inte lite. Mer om det nedan.

Killen från landet (Viktor Johansson är född i Lidköping och bosatt i Örebro) tar sig in i poesi-communityn via nät och bloggosfär (Johansson är med i aktionsgruppen Art the Streets och i den numera legendariska otidskrift samt driver själv nättidskriften ettlysandenamn.se) och förblir undervägs helt trickster-aktig och obegripligt oförstörd. Det är så att man nästan börjar tro på Rousseau. Redan omslaget är bäst i år. Klassisk jugen-pop-starlet-pojkflicka eller flickpojke med sci-fi-turkosprickigt ansikte och lila hår balanserar ett realistiskt återgivet hjärta (sitt eller någon annans?) på tre uppåtsträckta fingrar.

Författaren beskriver boken som "en tidskapsel, en skokartong fullstoppad med papperslappar som lyder: Säg något om tiden som inte är en karantän. Säg något om kärleken som inte är en dikt." Osv. Det är "ett försök att framställa kärlek, i skuggan av det amerikanska kriget" och att "klottra över könen". Inte lite. Och det borde inte fungera. Men det gör det. Efter ett tunt rosaskrynkligt försättsblad och ett helsvart dito kommer det första vinjettstycket som delar boken i nio delar, alla med begynnelsen "Säg något om":


Det är kärleksdikter. Det är som antytts den där första kolsyreaktiga kärleken. Där allt tycks röra sig uppåt, mot ljuset, utan att besväras av tyngdlagen. Där inga gränser, könets eller andra, egentligen existerar. Där allt är nu och alltid. Och där den totala jagförlusten och det totala mörkret förstås lurar om hörnet. Åska, eld, kroppar, händer, lysande fingrar, elektricitet. Finns det gott om. Och maneter. Och rymd.


Jag tycker det är underbart. Supereklektiskt och googleskt. Våldsamt mycket använda bilder och vändningar (och ett antal citat och halvcitat från äldre och samtida poeter att hitta för den benägne) fogas mer eller mindre lösligt samman. Och staplas. Och staplas. Med majakovskijsk energi och inte sällan med små surrealistiska knorrar. Det är trolleri. Det fungerar. Det måste vara i fogarna det händer. Att det som av en händelse sker blixtrande perspektivbyten i själva den synbarliga förströddheten där ibland nästan sökmotorlikt sats anbringas vid sats, vändning vid vändning.

Och vad är det som händer i skarvarna då? Med Kön, Kärlek, Romantik och Bilder? Könet: Jo, de traditionellt kvinnliga och manliga konnotationerna som hör till allt ifrån standardiserade beskrivningar av kroppar och omvärld, till dito idiom och utrop, flätas hårdare och hårdare samman tills kompassnålen börjar snurra och vi befinner oss i ett annat, större rum. Kärleken till världen, till en själv och till den andre, avlöser varandra tills stämningen blir närmast hymnisk, utan att vara söt. Romantiken i Kapslar är allomfattande, men det googleska, eklektiska och spridande i satsfogningen gör att sentimentets skärvor även utför en spegellek sinsemellan. Bilderna händer det något liknande med. De staplas på varandra, till synes lika godtyckligt som tallrikar efter en blöt bröllopsfest - men snart hörs ändå en mäktigt kör av homofoniska, härmande, samtalande och konkurrerande bilder.

Jag blir glad.
Riktigt, riktigt bra
Vad ska vi göra med den gamla klassiska (manliga) modernismen i den samtida svenska poesin? Vad ska vi göra av det briljanta bildspråk som (manliga) poeter som Erik Lindegren, Harry Martinson och Tomas Tranströmer gett oss? Frågan är högaktuell och relevant efter ett årtionde av poetiska upptäcktsfärder i helt andra riktningar än den klassiska (manliga) metaforens. Och en som ser ut att ha tagit sig an den är Viktor Johansson med sin debutdiktsamling ”Kapslar”.
   
   Johanssons språk är nämligen sällsynt metaforiskt för att publiceras här och nu, år 2007. Men det är, ser man efter ett tag, en annan sorts bildspråk än det hårdslipade, briljanta, idealistiska som de ovan nämnda poeterna oftast arbetade med (de där bilderna som fick en som läsare att utbrista: ”åååhhh!” och ”aaaahhh!”).
   
   Johansson tar sats utifrån denna klassiska tradition men skruvar sedan verktygen ur händerna på sin egen poesi. Han osäkrar den och letar efter en ny väg in i detta, ut ur detta.
   
   Och han hamnar gång på gång i idealismens motsats: materialismen. Han hamnar, enkelt uttryckt, i den lika självklara som brutala förutsättningen för att dessa dikter över huvud taget ska kunna bli skrivna – sin egen kropp. Och i glappet mellan kropp och bild, kropp och språk gnistrar sedan bilderna, blir de till dikter.
   
   Jag måste kärvt sjunga luften ur mig i en skymmande skala.
   Inåt är strupen en ljus pipa, visslar sin nödsignal.
   Du kan gå ner i din egen kropp som i en grav.
   Kanske har varje sjukdom en speciell sång.
   
   Ibland blir det klar och redig poesi som i det ovan citerade. Men ofta är det bångstyrigare och mer svårbegripligt, liksom brötigare: skarpa och oskarpa bilder om vartannat. Diktsamlingen slits i sin kärna åt två håll, som om orden var placerade i ett magnetfält mellan plus- och minuspol, mellan kropp och bild, materialism och idealism.
   
   Man skulle kunna beklaga sig över detta, önska sig att den debuterande poeten valt estetisk väg: antingen-eller! Men då missar man hela poängen med detta poetiska projekt. Poängen är just att vistas i detta magnetfält: att inte överge kroppen för bilderna, inte heller bilderna för kroppen.
   
   För det är, misstänker jag, betydligt mer än några dikter som står på spel i Viktor Johanssons poetiska ambition. Det märks allt tydligare ju längre in i samlingen man läser.
   
   Först och främst handlar det om att bryta ned något som har med nedärvd och föråldrad manlighet att göra. Inget ont om Lindegren, Martinson och Tranströmer – men som manliga förebilder fungerar de och deras språk allt mer sällan. Jag menar: köra barnen till dagis, jobba, fixa lite korv och makaroner, natta barnen, diska upp – sedan är det inte alltid så lätt att se relevansen i den gnistrande klara metaforiken.
   
   Det är nästan som om de klassiska modernistiska metaforerna i sig är kopplade till ett patriarkalt system där det manliga geniet gavs tid och utrymme åt sin briljans – medan barnens spyor, nattvaken, kletandet med gröt och potatismos försköts ur språket, ut ur bilden, till den kvinnliga (opoetiska) domänen.
   
   I Viktor Johanssons diktsamling sker ett möte med kroppen och, inte minst, kärleken som tvingar fram ett annat bildspråk för det manliga. Det hela växer till ett politiskt projekt med existentiella förtecken: modet att hålla sig till det vi faktiskt vet, att erkänna kroppen och dess dödlighet, att avstå de falska bildernas lockelser och istället försöka lära sig ”kroppsspråket där tecknen för andas och betala är snarlika”.
   
   Här blir diktsamlingen oerhört intressant. Och den tidskapsel – det meddelande till framtiden – som Viktor Johansson ytterst verkar vilja att samlingen ska vara, måste, påpekas det avslutningsvis, vara en nedbrytbar tidskapsel.
   
   Ekologisk diktning alltså? Med feministisk grund? På manligt metaforiskt språk? Ja, varför inte. Och i så fall, till skillnad från så mycket annat i vår värld, medveten om människans och jordens behov: inte idealistiska bilder för framtiden utan ett nedbrytbart språk för oss som lever, här och nu, ansvariga för dom som sedan ska leva, när vi är borta.
   
   En passage genom staden helt gjord av fotspår, knän, knogar nötta vita men platsen vår och på vägskyltarna stavar vi Horisonten till Historien,
   att den är lång, ljus och går ihop med havet.
   
   Viktor Johansson skriver stundtals så rasande vackert att jag har svårt att se honom gå omkring och skriva detta här hemma i Gävle. Men så kan det mycket väl ha gått till. I dag bor han i Örebro men ”Kapslar” är utgiven efter att Johansson har gått ett år på skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola (under poetisk handledning av Helene Rådberg).
   
   Slutresultatet är riktigt, riktigt bra. Viktor Johanssons debut är både skarp och sympatisk och jag tänker fortsätta att lyssna efter det språk som denna debut söker också i mig.

Saker som inspirerar
Debuten "Kapslar" är ett monument av ljus och vit granit. Som änglar. Jag kisar mot himlen och jag kan inte riktigt avgöra om det är Tranströmmer och Strindberg, men Viktor ser renare ut. Det här är en diktsamling som kom ur liv, in i mitt liv... men känns som om den funnits här redan innan den ens blev till. Det här är Sveriges viktigaste diktdebut på mycket länge.

Bokhora
Jag är ju mkt förtjust i Ett lysande namn, dvs chocken när jag inte föll handlöst inför Kapslar var enorm. Det luktade för mkt sjukhus och medicin, det ruttnande köttet hade ingen dragningskraft på mig! Jag tänkte, nu är det stora fel på mig, jag kanske är död. (Kanske struntar jag i hur det går för om inte människorna, så iaf för jorden?)

Säg något om kärleken som inte är en dikt.
Från flygbildena kom djuren i röda blodkroppar,
ett pärlband av händer efter den hand som rör sig.
Det steg upp och smakade av rosorna till frukost, ett lysande namn.

Försök två: jag tänker jag kanske är för lycklig för att ens kunna föreställa mig, kanske har min felicità utrotat, o det mkt effektivt, min kapacitet att imaginera. Alla ord! Orden är så många, alldeles för många, det är än hit än dit.

Till slut, ja, smakar starkare vissa avsnitt jag gärna trycker min barm, avsnitt jag gärna vidaresänder, men sammanhanget, sammanhanget förbigår mig kanske inte helt, men jag lämnas alltför oberörd. (Som ni förstår stör det mig ngt alldeles ofantligt.)

Handen över din mun ska så bli ett ord,
ett rotsystem genom halsen vidare mot jorden.

Göteborgs Fria
Inkapslad bildrikedom och skönhet
Viktor Johansson förenar i sin diktsamlingsdebut det experimentella med det existentiella.

Av den poesidebatt som nyligen fördes i kvällstidningarna kunde man lätt få intrycket att det bara finns två läger att välja mellan: dels en ung, experimentell poesi som skiter i kommunikationen med läsarna, dels en existentiell lyrik som vädjar till tårkanalerna hos ett gäng föråldrade nostalgiker. Som tur är så kommer det ständigt ut ny ung svensk poesi som bevisar att läget är mer komplext och bra mycket bättre än så.

Viktor Johansson, som också är redaktör för den utmärkta litterära nättidskriften Ett lysande namn, lyckas i sin debut Kapslar förena det experimentella med det existentiella. Det är en mycket infallsrik och bildtät liten bok som kräver en hel del koncentration, men man blir belönad för sitt tålamod - varje metafor bidrar till den suggestiva stämningen som byggs upp och stannar kvar efter läsningen. Genom boken löper ett stråk av civilisationskritik, ett annat av en skör, ungdomlig kärlekshistoria, ibland glider de samman och frammanar en känsla av försiktig hoppfullhet trots allt:

"Lever strömlösa i fem dagar,
i trädgårdslandet nedanför växer ändå grönsakerna till batterier,
Strömavbrottet går inte igenom rötter eller kroppar.
På gården springer barnen utan brytning,
En osårbar dialekt av vinden vinande
förbi hamnar och gränser. Sprang en lång väg
för att resa sig högre än trädtopparna, utan några rötter."

Så här kan ung poesi också se ut. Jag gör associationer till Sara Hallström och Johannes Anyuru, som lika orädda ger sig in på det här bildberusade spåret i svensk lyrik där mästare som Paul Andersson, Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer befinner sig.

Jag anstränger mig inte i onödan för att bokstavligt begripa precis allt. Det känns som om det ger mer att luta sig tillbaka, koppla av och låta mig översköljas av bildrikedomen och skönheten i Viktor Johanssons dikter.

Kanske ett alternativ för semesterfiraren som tröttnat på de eviga sommardeckarna?

Dagensbok.com
Utmärkt röra eller sorglig soppa?
Det står här på baksidan, att kapseln är en skokartong fullstoppad med papperslappar. Men det finns en karta, insprängd i Johanssons poesi. Den går inte att följa, för han river sönder den, gör små provocerande papperslappar. Som snö och himmel faller dessa vägledande bitar över vårt förstånd.

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla "Kapslar".

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?
Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i "Kapslar". Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa "Kapslar".


Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen att vilja gråta.

Nerikes Allehanda
Örebroboende Viktor Johansson, bland annat redaktör för nättidskriften "ettlysandenamn", debuterar på det lilla, men kvalitetsinriktade förlaget Modernista med diktsamlingen "Kapslar". Johansson är förhållandevis ung (född 1983) men man måste tillstå att "Kapslar" är en överraskande mogen debut.
"Överraskande" därför att debutanter alltid har ett avstånd av skepticism att överbrygga inför sina läsare. Det är inget konstigt; den "rena" läsningen, den utan förförståelse, existerar inte i ett hermeneutiskt sammanhang.
Debutantens avsaknad av historia är dennes första sträcka att korsa med sin röst för att nå en läsare. Johansson gör det riktigt bra. I "Kapslar" tycks världen reducerad, oerhört intensiv i vissa detaljer, vissa perspektiv, men fragmenterad och sönderfallen från en i glömskan nedsänkt förfluten helhet.
Faktum är att världen tycks ha passerat främmandegörandets horisont och inkapslats i ett reciprokt förhållande med ett likaledes främmandegjort, eller post-främmandegjort, jag. Antropomorfismen härskar (det vill säga förmänskligandet av det sinnena erfar), likväl som jaget emellanåt tycks animaliserat, transformerat till natur, kretsloppselement, eller fabrikation. Kommunikation, eller längtan därtill, öppnar sig via sår och sprickor, via en återgång till jordiskt stoff och inträde i det Andra.
Sjukdom kontra renhet återkommer som tematisk dikotomi och ingår där också i ett samhörighetstänkande som stavas återgång, reduktion, tillbedjan av klyftan. Birgitta Trotzig tycks mer än lovligt närvarande i de ögonblicken; i andra svävar Öijers ande tätt över sidorna. Johanssons bild- och metafordensitet är emellanåt nästan besvärande och påträngande, cerebral på gränsen till att diktens patos tycks helt bortintellektualiserad.
Emellanåt ger poeten vika för en alldeles för lättköpt bild eller enkel retorisk putslustighet ("Bryt mig som ett bröd tillbaks till sädesslagen" eller "Det är en felräkning att vi är mätbara"). Men annars är det, som sagt, en mogen och stark diktsamling, gripande på sina håll och utan tvekan med potential för framtiden: "Säg något om hoppet som inte är en lampa. / Glasrutorna som spricker innan rösten, händerna uppknäppta. / En önskan redan inslagen i blixtarna, i ett gnistrande frö / anländer framtiden åt oss, nerför trafikljusen droppar stearinet".

Expressen
En tuffe Viktor i tiden
Vi lever i ett samhälle som är så ytligt att man inte längre kan använda ordet genomruttet – det finns inget organiskt kvar som kan ruttna.
Poeterna har förstås för länge sedan vänt det läget till sin fördel. Det ytliga och platta kan också innebära frihet från hierarkier: inget är mer värt än något annat, allt kan bli poesi.
Den språkinriktade poesin leker med slumpvis sammanfogade texter direkt ur verkligheten – tidningsurklipp, bruksanvisningar till grejer, ordlistor, puckade diskussioner på tunnelbanan.
Den traditionella, bildbaserade poesin däremot, som hela tiden löpt vid sidan om, aningen bitter över att ha blivit utputtad ur finkulturens mainstream, är i sina värsta stunder, i sin strävan efter perfektion och genialitet, så vacker och suggestiv att den blir trist.

Bildpoesin söker mening, den språkinriktade poesin letar nytt liv i meningslösheten. En krock eller ett möte är mer eller mindre oundvikligt. Och mycket riktigt: Sara Hallström och flera andra har redan fört ihop dem, nu drar debutanten Viktor Johansson spåret vidare.
Johansson skriver ett slags inverterad surrealism: han staplar bilder på varandra tills det blir pyspunka. Men till skillnad från surrealisterna, som såg den psykiska suggestionen som politisk, tar Johanssons poesi närmast avstånd från suggestionen, i mjugg och med list.

Jag har svårt att minnas vad jag läst från en mening till en annan: hjärnan är proppad.
Men om jag stannar onormalt länge i varje strof, händer det något märkligt: dikterna pratar direkt med min fantasi, men på ett nytt sätt. De är ögonblickliga som såpbubblor, och de följer tankarnas irrande, i stället för att, som bildpoesin, försöka styra tänkandet och nagla fast det vid nya konventioner. I Johanssons poesi ”nollställs vi till främlingar”, återerövrar scratch. Bilderna är proteser och protester, det finns inget äkta bakom dem.
Ändå är Kapslar full av kärlek, en triumferande kärlekshistoria faktiskt, just den sortens våldsamma och kreativa kärlek som uppstår när man glömmer vem man tror att man är. Som i bokens sista strofer: ”Vi ska jordsätta en nedbrytbar tidskapsel,/ inte odla någon framtid som liknar framtiden.”

Helsingborgs Dagblad
Språkligt grävarbete
En tidskapsel brukar fyllas med samtida vardagsföremål och grävas ner som en hälsning åt eftervärlden, ibland av hjälpsamhet gentemot framtida arkeologer, ibland mest för det fåfänga hoppet att inte bli glömd. Viktor Johanssons debutbok Kapslar vill gärna vara en sådan box, om man får tro baksidestextens innehållsdeklaration: ”Denna bok är en tidskapsel, en skokartong fullstoppad med papperslappar”.
Vad har då poeten stoppat ned i sin kartong? Kanske inte helt tidstypiska ting: ”Fågellyktor, prinsesskronor,/ pappersdrakar, prassliga lungdrakar, lampkronor, ljushuvud.” Men framförallt har han lastat sitt framtidsskepp fullt av metaforer. ”Kapslar” är en diktsamling som bågnar av bilder, tätt packade, ormlikt omslingrande, svajigt staplade på varandra. Resultatet är ömsom skimrande vackert, ömsom överrumplande knasigt, ofta barockt suggestivt, ibland bara bulimiskt överlastat. Några standardliknelser får hursomhelst knappast plats: här är tungan ”en rot som söker fast mark”, döden ”en bakgrundsstrålning, muzak”, den snöiga himlen ”en sönderriven karta/ över vårt förstånd.” Det är dikt som spjärnar emot de invanda uttrycken och slentrianmässiga talesätten - varje avdelning, inledd med en svart sida, börjar med en uppmaning till fräschare formuleringar: ”Säg något om förlåtelsen som inte är en hand”, ”Säg något om tystnaden som inte är ett knyst”, ”Säg något om kärleken som inte är en dikt.”
Men här är något mer på gång än bara metaforlekar. Det som verkar börja som romantiskt sprakande kärleksdikt övergår i en ödesmättad skildring av en sjukhusvistelse och får mer och mer form av en apokalyptisk vision med ekologiska förtecken. Det är öknar som breder ut sig, hopfallna cyborger, amerikanska bomber och snöflingor med brännande batterismak i en blandning av neonblinkande science fiction och kravmärkt kretsloppsfilosofi. Diktsamlingen klingar av med ett uppfodrande hållbarhetsbudskap: ”Om eftervärlden ska vara ett barn av vår tid / måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.” Och titelns behållare kan uttydas också som frökapslar, att grävas ned i jorden som tecken för hopp.
Johanssons kompakta poesikapslar är inte alltid helt lätta att bända upp – ibland känns de alltför knutna och till bristningsgränsen belamrade. Men det är också dikt som vågar spänna bågen, ta risker med stora anspråk och högstämd ton. Såväl det språkliga grävarbetet som det förtätade framtidsscenariot fascinerar. Det mörkt visionära bildspråket har lång efterklang
Aftonbladet
En kapsel in i framtiden. MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser en stark debut.
Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar för direkt tankarna till Erik Lindegrens Mannen utan väg. I noggrant ordnad form reflekterar Johanssons dikter samtiden genom en närmast ohanterlig kaskad av blixtrande bilder. Att läsa boken är som att panna mot panna stirra in i en sovandes öppna ögon och se alla de kaotiska drömmarna där inne. Rummet är vitt och plastiskt. I en enda mening kan läsaren kastas från bibliofilens närsynta perspektiv till astronomens och åter in i ett närvarande subjekts reflektion och minne: ”Det dammar om kartböckerna, solsystemen, / jordgloben tänds inifrån till en stjärna / som blinkar till och kollapsar, mörkret når mig ljusår senare, om depressionen är ett släktdrag har det strukits över med vitt, / puder som yr och täcker hålen i mitt ansikte.”
  Sådana meningar är i sig ett slags kapslar. Men pluralformen i bokens titel syftar, tror jag, på dess nio avdelningar som alla inleds med en fyrarading, vars första linje formulerar en poetisk uppgift. I tur och ordning lyder de:
  ”Säg något om törsten som inte är vatten.”
  ”Säg något om jorden som inte är en rening.”
  ”Säg något om förlåtelsen som inte är en hand.”
  ”Säg något om kartan som inte är ett gränssnitt.”
  ”Säg något om tystnaden som inte är ett knyst.”
  ”Säg något om hoppet som inte är en lampa.”
  ”Säg något om sömnen som inte är en dröm.”
  ”Säg något om kärleken som inte är en dikt.”
  ”Säg något om tiden som inte är en karantän.”
 
Ställda för sig vittnar raderna såväl om styrkan i som om problemet med Viktor Johansson bok. Några av dem tycks mig uppfordrande. De tredje och sjätte raderna blottar till exempel poesi- och idéhistoriskt belastade motivkomplex: förlåtelsens hand, hoppets lampa. Och den fjärde ringar avgjort in en schablon i samtiden. Men ingen av uppgifterna ter sig överdrivet krävande. Kapslar med så obestämt innehåll kommer inte, sända in i framtiden eller ut i rymden, att berätta någonting särskilt om orten varifrån de sändes. Och stoppade i munnen är det osäkert vad de skulle kunna bota eller vilka kickar de eventuellt kunde ge.
 
En så ovanlig poetisk begåvning skulle vinna på att ställa sig mer precisa och kanske större uppgifter. Men att bildskapandet i Kapslar ibland självförälskat går på tomgång ska inte skymma det faktum att det är en mycket stark debut. Tjugofyra år gammal sällar sig Viktor Johansson oförskräckt till den svenska bildberusningens stora tidskritiska tradition, det postsurrealistiska följet i svensk poesi där män som Erik Lindegren, Lars Norén och Bruno K Öijer, men också Tomas Tranströmer och Gunnar Harding paraderar. Under ganska lång tid har ikonoklastiska strömningar i den samtida poetiken satt denna tradition på undantag. Om Viktor Johanssons debut markerar en ny ordning i den unga svenska poesin återstår väl att se. Men i dess ljus ser åtminstone poesins framtid lite mindre ut som framtiden gjorde nyss:
  ”Om eftervärlden ska vara ett barn av vår tid / måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss. /Om kroppen är bördig och söker sitt regn. / Efter att jag gråtit lapar du längtan som längtan. / Ett snitt skall läggas rent i jorden, / kackerlackorna komma som skinande flyglar, / bära sina skelett vackra utanpå. / Vi ska jordsätta en nedbrytbar tids-kapsel, / inte odla någon framtid som liknar framtiden.”

Borås Tidning
Imponerande enkelhet som borde ge segercheck.
Första gången jag läste Viktor Johanssons Kapslar fattade jag ingenting.
Andra gången tyckte jag den var värdelös.
Tredje gången insåg jag - det här är ju lysande!
Verkar det underligt? Nja, jag vet inte. Modern lyrik är ofta en komplicerad och mycket subtil historia. Åtminstone kan den lätt te sig sådan för en läsare av lite äldre snitt.

Att recensera en debut är alltid en extra besvärlig affär. Inte minst, kanske, en volym poesi. Gunnar Ekelöf gick en gång hårt åt en debuterande Karl Vennberg och fick efteråt ett så ledset och gripande brev från den unge lyrikern att han därefter för all framtid avstod från att anmäla just debutantverk.

Utan några jämförelser i övrigt vill jag ändå nämna detta för att uttrycka den tvekan, för att inte säga: ängslan, jag kände inför uppgiften att i några rader försöka sammanfatta den unge Viktor Johanssons litterära spelöppning.

Johansson må vara ung, han är född 1983, men är definitivt ingen poetisk dununge. Sedan en tid är han både redaktör för och medarbetare i nättidskriften Ett lysande namn, ett organ främst, tycks det, ägnat åt att lyfta fram ny, spännande svensk lyrik.

Så här beskriver han själv sin bok: "Denna bok är en tidskapsel, en skokartong fullstoppad med papperslappar som lyder: Säg något om tiden som inte är en karantän. Säg något om kärleken som inte är en dikt. Om det är tungt så ska gråten också vara en sång."

Detta kan ju verka aningen dunkelt, men diktsamlingens komposition med en kort inledningsdikt följd av en svit dikter på ett givet tema ger efterhand läsaren vägledning in i ett poetiskt landskap av sällsyn skönhet och stringens, och även om det är mörkt mest hela tiden finns här ändå en slags klärobskyr som inte undgår läsaren.

Tema och tema förresten, även om det ställvis antyds ett engagemang i världspolitiska frågor så är ändå den här diktsamlingens bottom line - kärleken.

Vissa skulle säkert kalla detta språkmaterialism. I så fall är jag språkmaterialist, utan tvekan. Fast hellre skulle jag vilja kategorisera det här som klassiskt modern dikt, eller varför inte - som nyklassicism. I en uppsats om Tomas Tranströmer skriver Stig Larsson att Tranströmer bland mycket annat imponerar med sin förmåga att hitta poetiska bilder som så att säga är försåtligt enkla, alla kan förstå dem, ja, man kan ibland nästan tro att man har räknat ut dem själv - "ett kilo vägde 700 gram, inte mer" - och att detta "enkla" är så oerhört svårt att konstruera.

Johansson delar denna förmåga till självklar enkelhet med den store Tranströmer, detta sagt utan att vilja genera de båda mer än nödvändigt.
Vad sägs om ett par rader som:

Mörkret är en egen fantasi,
en fyr som leder skeppen undan ljuset

Själv är jag mäkta imponerad och det ska bli mycket intressant att se hur litteratur - Sverige kommer att ta emot Johansson. Och dessutom - hur ska BT:s debutantjury hantera Kapslar vad det lider? Själv vore jag inte det minsta förvånad om Johansson lämnar staden med en segercheck nästa vår. Det här bör bli svårslaget. Om det nu är dags för en poet vill säga.


Dikterna från Debut 2006 är med i Kapslar, om än i nya versioner, men recensionerna av dem måste få vara med här.

Expressen
Jag fastnar framför allt för Viktor Johanssons elegiska, långsamma tonfall, som i den inledande dikten: "Du kan vara smaken av jord längst bak på tungan,/jag kan inte veta vilka blommor fröna gör/när du kysser dom i mig." Kroppen. Barndomen. Frånvaron. Detta tycks vara den treklang som styrt urvalet.

Göteborgs-Posten
Viktor Johanssons kontrollerat extatiska förundran har ett renhjärtat tilltal där en bärkraftig syntax forslar ofullbordan genom synerna. Livets dunkel uppenbaras, men inte som brott, förkastningar och tigande, utan som en frasens mångtydbarhet där människans ömtålighet får rum, utan lättköpt tröst: "Trappuppgången slocknar av sig själv/ kände av att vi inte vågade röra varandra". Det är gripande som kärlekspoesi, men också som poetik: Metafor och Metonymi står i millenniernas mörker och viskar till varann.
Sydsvenska Dagbladet
En uppiggande röst utgör Viktor Johansson vars diktsvit " Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna" är fylld av otidsenligt febriga metaforer som för tankarna till en ung och fladdrig Bruno K Öijer. Det är spretigt men befriande egensinnigt.

Kristianstadsbladet
Tätt och färgstarkt är Viktor Johanssons Pär Hansson-liknande landskap.