s28s29 Ondit

Några har frågat om Kapslar verkligen är gjord av papperslappar som baksidestexten antyder. Till antologin Ondit om självmord tog jag konceptet bokstavligt och lät en skattletare hitta skokartongen i framtiden. Sidorna som klarat tidens tänder och saliv är enbart 28 och 29. Här kommer början på Säg nu motsatsen till andning.

We weep for a bird's cry, but not for a fish's blood. Blessed are those with a voice. If the dolls also had voices, they would have screamed, "I didn't want to become human."
        - Major Motoko Kusanagi. Ghost in the Shell: Innocence

Börjar gräva just här eftersom scannern visar på språk, det är väldigt ovanligt. Får upp en skokartong ur jorden, fullstoppad med papperslappar. En tidskapsel. Väta har vandrat genom kartongen och pappret, som om vattnet velat nära materialet, vattna det till pappersmassa och pappersmassan tillbaks till ett träd. Have you ever seen a mistake in nature. Jag tänker på ett barn härute i skogen som klappar ett uppstoppat rådjur för att det ska börja leva, slicka barnets hand, säga barn eller om barnet ska säga barn. Jag vet inte hur ritualen är. Någon har tagit på sig skorna och grävt ner en massa ord, liknar en ritual mellan begravning och kejsarsnitt.

Först tror jag att du skrattar när telefonen faller i golvet, men du döljer inte tandställningen med läpparna.
tandrader av kritor när du gråter att det inte är sant.
Döden är bara ett annat ljus,
lyser ur vita linnen och dödskallar på diskoteken,
vi klarar inte av att dansa på begravningen.
I dagboken dagen innan har jag ljugit att människan är en maskin,
en klocka om du vill, som kan vrida upp sin egen fjäder.
Från byn genom stråkarna ilar tappade andetag, att din vän
Tiden det tar innan du andas igen,
din gråt klöser tänderna gnisslande i svarta tavlor att spela in på band och gräva ner som husdjur berikar matjorden,
plocka blommorna som växer där, plocka strängarna till en sång utan luft.

Läs hela texten

s28 var också med på Dikt360 och fick värsta näpna kommentarerna som Martina sa.

Bill Larsson

    Som en galen pannlampsbeklädd orienterare om natten närmar sig den här dikten mig. Den bär ett dödsbud med sig och den zickzackar sig fram. Ena stunden rakt emot mig, den andra på väg bort ifrån mig. Jag får inte skrika och röja mitt gömställe.
De första tre inledningsraderna går mig lite förbi, det känns som om de bär en stark historia, men den når mig inte riktigt med de tandrelaterade bilderna. Men därefter tar dikten ordentlig fart rakt emot mig, och jag njuter av skenet:
"Döden är bara ett annat ljus,
lyser ur vita linnen och dödskallar på diskoteken,
vi klarar inte av att dansa på begravningen."
Dessa rader är ju fullkomligt briljanta i sin skitsnygghet och talar direkt till mig. De känns mer allmängiltiga och universella jämfört med de tre inledande raderna som är lite mer svårtillgängliga för mig.
Sen fortsätter dikten med sitt originella språk och bländande, flimrande bildspråk där man ibland häpnas och tappar andan inför formuleringar som: "människan är en maskin,
en klocka om du vill, som kan vrida upp sin egen fjäder"
I senare hälften av dikten får jag också förklaringen till den först uppfattade skumma tandkritbilden: "gråten klöser gnisslande i svarta tavlor" läser jag som det otäcka vitkritsgnisslet mot svarta tavlan - vilket ju är en bra beskrivning av den skärande känslan inför döden. Det liskom isar i en. Nu diggar jag också inledningen lite mer, trög som man känner sig.
På ett effektfullt väver poeten in bilder i varann, vilket ger mig en aha-upplevelse utöver det vanliga. Ljudet av gråt (som tavelgnissel) ska spelas in på band, som i sin tur ska begravas som husdjur och berika marken, ur vilken blommor spirar, vilka man plockar, samtidigt som man plockar "strängarna till en sång utan luft". Dikten sprakar som ett fyrverkeri genom sitt egna bildspråk. Det känns som att poeten hittat sitt eget uttryckssätt, och vågar lita på läsaren och därför inte väjer för häftiga och lite svåra bilder. Om man tar sig tid till att läsa den några gånger så växer den för varje gång. Så upplever jag den. Och det är banne mig inte illa! Jag skulle dock fortfarande se en annorlunda inledning på dikten för att kunna ge högre betyg.

Micael Olsson

    Det här är en dikt som jag tycker gör sig förtjänt av en stunds uppmärksamhet. Jag fascineras av det lyriskt gestaltande, det vackra, vemodiga och framför allt tröstande: Döden är bara ett annat ljus är en mening som mjukt och försiktigt singlar in i mitt hjärta och bygger ett litet rede.

Det känns som om mycket arbete lagts ner på motivet, vilket såklart gett resultat. Men inte bara i en trovärdig sceniskt vacker bild utan också som grogrund för poetens språk. Även om det blir lite väl mycket när gråt klöser tänderna gnisslande i svarta tavlor att spela in på band så väver dikten samman illustrativa ord och återger starka känslor på ett imponerande sätt.

Blir det för allvarligt så kan man alltid ägna sig åt ljudeffekterna en liten stund. Skallrande telefoner, tickande fjädrar och annat som ger dikten dess karaktär. Att plantera banden och skörda det som växer upp ur jorden och sedan lyssna till det är en charmig bild som trots de allvarliga undertonerna gör mig glad. De orden sammanfattar också bra vad jag tycker. En brännande dikt som berör och ger hopp.

Jesper IMS Johansson

    På ett par ställen känns dikten lite ogenomarbetad och slarvigt skriven. Bland annat så känns det som att det fattas något efter 'Från byn genom stråkarna ilar tappade andetag, att din vän' och raderna ovanför, med dagboken och maskinerna drar ner intrycket av dikten också. Men i övrigt så är det här väldigt bra, speciellt början. Många snygga och bra bilder, t.ex. 'Döden är bara ett annat ljus, / lyser ur vita linnen på diskoteken', 'vi klarar inte av att dansa på begravningen' och 'plocka blommorna som växer där, plocka strängarna till en sång utan luft'. Gillar omvandlingen på slutet, hur sorgen omvandlas - som jag tolkar det - till något positivt.

Maria Gibson

    Jag personligen hade velat se en tydligare struktur, det tror jag dikten hade tjänat på. Men även om den inte är så tydlig för mig så är den säkert mycket tydlig för författaren, det tycker jag i alla fall skiner igenom dikten mycket starkt! Det är tydligt att författaren är klar över vad han vill säga! Jag håller helt med Bill i att 'De första tre inledningsraderna går mig lite föbri...' Men så blir det klarare på något vis... Här måste jag ju naturligtvis också citera skenet som nådde mig: 'Döden är bara ett annat ljus, lyser ur vita linnen och dödskallar på diskoteken, vi klarar inte av att dansa på begravningen.'

Martina Lowden

    De tre första raderna behövs. De är inte otydliga, tycker jag. Alla raderna behövs. Eller, jag läser/tolkar: att det ringer, att hon svarar, att det är ett besked som förvrider hennes ansikte och får henne att tappa telefonen i golvet, att det är för hemskt för att vara sant, (jag tänker på diskoteksbranden i Göteborg, att ljuset, att linnena, att begravningen (men det är förstås bara min läsning)) , att han slås av människans dödlighet (vi är unga och vi tror att vi är maskiner, eviga, uppdragbara, men så dör någon, en ung människa dör och vi förstår att: nej), att han inte ens kan uttala ordet 'dog' ('att din vän' - ja, det saknas ett ord, vissa ord är för svåra att uttala, för svåra att ens skriva, den talande tystnaden). Och tiden det tar innan hon kan andas igen, efter vännens död. Han ser på, han lider av att se henne lida (lider som av gnisslande kritor), men eftersom han är poet ser han hur, ähm, något nytt och vackert (konst, kanske) kan växa ur, ähm, lidandets jord. En röd tråd från början till slut. (Ursäkta könsattribueringen, förresten. Jag tyckte bara att det lät bättre med 'han' och 'hon' än 'jaget' och 'duet'. Och it's just my opinion, anyhow, what do I know. Hela tolkningen, alltså.) (≈, jag har saknat det här, märker jag. (Jag var redaktör för ponton ett år, där pratades det dikter som ingenannanstans.) Vilken trevlig sida ni har, förresten! Värsta näpna kommentatorerna också. Fint med människor som lägger ned tid på att tänka.)