s62 Kola Är boken självbiografisk? Är boken sann? Eller har du bara hittat på alltihop? Hela familjen satt i raggarbilen, uppe vid kiosken i somras, minns inte vad som manade det men minns att min mamma sa något om att linda ett mörkt socker runt lyktstolparna. Hon citerade en av mina dikter och jag kände mig förlägen på något sätt, kände mig tvungen att förklara att jag och Sara kokade kola en sommar och inteorkade äta upp allt så vi gick ut på Hisingen och lindade kolan seg runt lyktstolparna. Vi tänkte på saltstenar åt hästar och kossor, tänkte på barnens tungor som fastnar vid lyktstolparna om vintern, ville se det på sommaren också. Den tolkningen var kul men bara exakt lika kul som det min mamma trodde meningen betydde. Det enda som stod skrivit till min debutantpresentation under en lång tid var: ”Boken är sann.” Jag ville säga något om den här bestsellertrenden, eller kanske den här småperversa besattheten av sanningslitteratur, att böcker bara är värda topplistor om dom är sanna. När JT Leroy och James Frey stämplar A true story på sina böcker så kan man ohejdat oroa sig över lastbilshorans och knarkaren i tusen bitars öden. När det sedan kommer fram att böckerna var lögner så känner man sig snuvad på känslorna, som om dom inte var äkta. Det kallas empati och är typ det är värdefullaste vi har. Det är mycket känslor i min bok, dom är sanna har jag precis förklarat, påhittade. Läs hela intervjun som texten är ett utdrag ur.