På andra våningen kan man se in i lägret man kan stå där i nattlinne och beundra effektiviteten.   För det liknar en östersjö där man kan se ut över en yta som är så stilla att man bara vill låta den vara där och inte säga någonting om den. Havet är sig själv nog. När talmannen tickar med klubbans bakände för att visa att tiden snart är slut fortsätter han ändå att tala om Sverige som om det är en realitet att landet ligger där innanför hans panna som ett verkligt begrepp.   Han slutar inte förrän fru talman bankar den stora änden i bordet och säger att stadsministerns replik är slut.   Och som vanligt går en av de trötta fram och talar om släpphänthet och vårdpaket som vore de markeringar i luften pauser i ett musikstycke.   Han talar om Sverige med samma fuktiga självklarhet och med en nöjd grimas stiger han sedan ner på en matta gjord av sällsynta samiska skallfragment.       Fackeltåg med eviga rader av uppsträckta händer. Smink rinner ur tomma ögonhålor. Det är vackert när barn sjunger. Deras ondska är ren.  Man dör i skönhet.            Ett torp dåsar i vinden. Nedanför denna ingress till en dröm sträcker sig en brygga ut över rädslan. Människorna i de rubrikformade bostäderna ska tvätta sig rena av språk.   Men plötsligt står vår vana exotiserad. De talar om oss som om vi har sammanhang i våra rörelser. Att vi är lika mycket form som vitt.    Där är vår vilja alltid väl och asktunn.           Filmmusiken när den några sekunder före själva händelsen lägger en baston över opinionens ansikte.           Sverige tillhör mig. Jag äger det. Det är inte bara de som förväntar sig något av det som besitter dess värden. Det tillhör förnekarna de som inte vill kännas vid sina svenska händer och sin inhemska synlighet. Det är inte bara de arbetslösas de långtidssjukskrivnas de arbetsföras gemak. Det är en väntan på utvisningsbeslut en vit blankett med små oförståeliga klumpar av svart granskog.   Långsamhet är det närmaste helighet vi kommer. Därför är det värdigare att sakta förgås i bleka rum än att hastigt flamma upp inuti kamerornas svarta objektiv. Desperation är ett lånord vulg. Det låter som framspolad reklam i de statligt stålblå utsändningarna.   Vi söker gärna de intelligenta applåderna de som har suttit och väntat framför poetens omkväden den atonala dansen. Det lär vi oss redan i femman att hantverket blöder i fingrarna. Upprepning är mänsklighetens innersta väsen. Den finns i sexualiteten i riten i fikapausen jag har inget emot dem men att de måste göra så mycket väsen av sig.   Du ska sandpappra dig själv tills du är så blank att andra kan se sitt ansikte i dig. Då kan du börja tala om vad som tillhör dig. Spegelbilden är begriplighetens gräns. Det går inte att tala om ett innan utan att nämna ordet naivitet. Det är svart avgrund av ovisshet en ofärdig produkt som inget hellre vill än att eftersträva tystnadens perfektion.   Därför vill det här landet äga mina tankar. Därför dödar man också en del av sig själv när man ristar små kors i huden. Det är ett misslyckat försök att säga något som inte går att säga. Det finns inget ord inget begrepp ingen ansökan att fylla i för dem som inte accepterar att svenskhet är att leva upp sin tid innanför landets mentalekonomiska gränser.   Men att ständigt säga nej till raseriet är bara en förlängning av väntetiden. Ilskan ligger under den knutna tungan inte som ett politikerförakt inte som en antiglobal sten men som en möjlighet till ett samtal mellan fler än denna ständiga samstämmighet denna rädsla för förändring för oförstånd.       Den rakade gråter drömmar då han står lutad mot en öl i tunnelbanans luktgrå vänthall. Han vill ha sin sanning röd som en livmoder. Det är en mors hand på väg mot sprutan och doktorns stela avsmak för glassansikten och rädsla.   Jag kan äga historien och alla de som gjorde krig, stoltnaden i deras rörelser han som sjunker ner från sin häst, han som pekar där med handske. När han dog då sörjde folket i en vintervandring.   Inget rent som saft och bullar över de vitaste av bord och solvinden. Jag är ju helig här över dessa marker.   Istället dessa sjok av vandringar.   Men reklambildens konst: Kungen i neutral kostym. Istället det som bultade i ett vardagsrum behängt med bataljmålningar och tatuerade barntårar. Dessa bilder av hjärtat.   Mannen nu inåtvänd med en likstel armrörelse i luften mot denna historiska värme, det vi kallar sammanhang.          Barnens lek bland de döda. Som tevesnö.       Tystnaden tolkar jag som ett godkännande ett furstligt nickande.   Som om han hovligt gäspade.