| När man närmar sig
lägret upptäcker
man snart att husen faktiskt inte är
nybyggda. De står där det stod då, när det
hände. Visserligen var Sachsenhausen inte ett rent
utrotningsläger, utan främst ägnat för så
kallade samvetsfångar. Innanför dess murar mördades
dock tusentals människor från 1936 till 1945. Samtidigt
några hundra meter bort låg andra människor i
sängar och hade böcker bredvid sig på nattduksbordet
och kanske innehöll denna nattlektyr det vi brukar kalla poesi.
Människorna i husen läste en stund, pratade lite tyst med
varandra om morgondagen, kanske om vad de skulle äta. Så
släckte någon av dem lampan. Någon somnade nästan
genast. Någon snarkade och någon petade på den
snarkande som för en kort stund upphörde med snarkandet,
precis till det ögonblick då den andre skulle till att
somna. Och så fortsatte det. När vardagen så en dag
togs om hand av ännu en diktatur stängde de inte lägret,
utan använde det för sina egna ändamål fram till
1950. I fjorton år levdes ett helt annat liv alldeles intill ett
annat. Det vi kallar ondska fanns alltså bara några hundra
meter bort från den vanliga människan.
Det vanliga är ju det som händer med viss regelbundenhet och det vanligaste av allt är vardagen. Det ovanliga händer kanske bara någon gång då och då, men om det ovanliga börjar hända allt oftare, och till slut varje dag, sker något märkligt; det som tidigare betraktades som ovanligt förvandlas till det vi kallar vardag. Ibland kan människans längtan efter normalitet ta sig absurda uttryck, som i Sachsenhausen. Här hade det vanliga och det ovanliga bytt plats. Den alldeles vanliga människan hade sakta men säkert vant sig vid att några hundra meter från där hon klippte sina rosor, mördades de onormala. Det var ju i alla fall en trygghet, att det inte var de vanliga som förintades. Det är egentligen meningslöst att tala om ondska i dessa hus, som om det fanns spår av den i de ordnade trädgårdarna. Det som skedde i Sachsenhausen kan lätt förpackas till förenklade begrepp som grymhet, hat och likgiltighet. Det onda är dock mycket mer svårgripbart än så. Det vi kallar ondska drivs själv av sådana förenklingar. Det är tryggare att beskriva de bestialiska handlingarna i lägret och befolkningens likgiltighet som ondska än att försöka förstå dessa människors beteende. Det var faktiskt ett beteende som möjliggjorde Sachsenhausen, ett beteende som vi i Sverige delade och delar med den dåtida tyska befolkningen. Ett läger som detta var på många sätt en dröm om en vardag fri från överraskningar. Sachsenhausen är inte en ond utväxt på mänskligheten, eller något slags snedsteg av en annars godhjärtad djurart. De som byggde lägret använde sig av en för människan välbekant dröm, den att människor ska kunna byta plats med varandra. Herren ska bli slav, de som har makt ska förlora den, den fattige ska bli rik, etc. Denna bytesideologi fanns i båda de diktaturer som använde detta läger. Människor verkar ha ett omättligt behov av vanlighet. Det ovanliga blir då så outhärdlig att hon gör allt i sin makt för att bekämpa det. Det ovanligas namn skiftar dock i olika tider – jude, bolsjevik eller kapitalist. Även ondskan namn har varierat. Rasbiologiska institutet är ett nutida namn för ondska. Då hette det som skedde i Uppsala nödvändighet, det var en företeelse nödvändig för den svenska rasens överlevnad. Det vi finner både gott och nödvändigt kan några få decennier senare ha ett motsatt namn. Det mest skrämmande med det onda är att det ofta liknar det vi kallar gott. Ett barn är det godaste vi kan tänka oss, för det goda är oskyldigt och rent. Ett samhälle som tar hand om barn, tar också hand om oskyldigheten. Detta samhälle kan därför inte vara ont, eftersom det är rent. De som drömmer om oskyldigheten drömmer gärna om det rena. Och om att städa. Att städa bort det som inte är rent och enkelt. Det är också därför den politiska dikten behövs. Den ska göra det begripliga obegripligt, eftersom det begripliga sällan är så begripligt som det ibland påstås vara. Politiken vill ibland tala såsom den mytomspunna vanliga människan, den vill förenkla det som är komplext, allt för att de enkla människorna ska förstå det svåra. Därför ska också den politiska dikten skilja sig från politiken och inte tala om det svåra på ett enkelt sätt. Trots att vi människor har språk som kan säga ”hand” och ”ömhet” och tala om det som händer utom och inom oss, kan vi ändå inte till fullo förklara människans många gånger så märkliga beteende. Den som tycker sig kunna göra det ljuger antagligen för sig själv eller för oss andra. Dessa dikter är politiska. Det är dock en ganska enfaldig analys. Som om ilska är politisk. De är ett försök att undersöka denna önskan om att vanan ska förbli det mest vanligt förekommande. |