Viktor | Du berättar för mig att "Pilot (Natträngselhet), som dessa dikter ingår i, bygger mycket på felstavningar och felöversättningar. Finns det meningar som inte förloras i översättningen utan istället vinner mening? När jag skriver detta märker jag att jag själv uttnyttjar felmarginalen, dubbeltolkningen, att mening kan läsas både som meaning och sentence. Hur mycket leker man med detta omedvetet och vad vill du vinna eller visa med att leka med det medvetet?

Johannes | Idén att "poetry is what is lost in translation" (Frost) är fortfarande central till amerikansk poesi. Detta bygger på en idé att det finns en stabil text till att börja med. Även om post-strukturalismen har avfärdat denna idé, håller mycket av amerikansk poesi fast vid denna idé. Och det gäller s.k. post-language poeter, 433:e generationens New York School poeter.

Surrealister och neo-dadaister lika mycket som de s.k. "quietists." All är otroligt investerade i en centraliserade estetik, en konst och ett språk som har ett center, som kan behärskas. Som Bakthin förstod är sådan centraliserad idé alltid konservativ, och ofta xenofobiskt.

Min egen estetik kommer till stor del från "felen" som händer i översättning. Jag kommer ihåg när jag växte upp i Sverige lyssnade vi på Engelsk pop musik – grupper som The Cure och The Smiths – och jag förstod några ord här och där och från det och musiken och sättet som dom grupperna såg ut (deras "image") växte en otroligt intressant vävnad i mitt huvud, jag byggde ut mina egna "texter". (Nu när jag hör dom sångerna och förstår orden är dom ju inte så speciellt intressanta.) Det är en mycket intressantare estetisk modell för mej. När jag senare började läsa dikter och litteratur var det delvis därför dikterna gav mej in liknande känsla. Det handlade då om mycket Surrealism, Rimbaud, Bob Dylan och senare mycket öst- europeisk lyrik. Mycket av detta var ju så klar också i översättning. När jag började skriva skrev jag ofta om sånger av Ebba Grön och Imperiet till Engelska, en teknik jag också använt i Pilot.

Viktor | Inom filmen har det strategiska misstaget fått en frontfigur i the great American film director Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-boy, Mister Lonely) iom hans the Mistakist declaration. Ser du något värde i en konstnärlig misstagsrörelse, är det inte dags för lite litterära manifest, eller finns dom där på andra sidan atlanten?

 
Johannes | Jag ser idén av "misstag" som Korine pratar om som viktig till den centraliserande modellen av konst. Så jag är väl med Korine till del. Ett problem är om man bara gör "misstag" på ett sätt att komma undan den rätta modellen. Resultatet blir då ofta bara en negativ version av det förra idealet. Jag ser det väldigt ofta idag i amerikansk poesi där unga poeter vill gå emot det dom blev lärda som unga elever – bild över abstraktion, sluta med en epiphany etc. Men istället för att ifrågasätta den grundläggande idéerna om poesi så gör dom en negativ version av den gamla modellen. På så sätt lever den modellen vidare.

Det är delen av Ashberys attraktion – han gör helt fel i en hel del kategorier, men till slut är det ändå en gammaldags lyrik. Man får samma känsla som från Keats. Det blir elegant lyrik, en lyrik baserat på "rätt och fel", en lyrik motsatt immigrantens klumpiga språk och de svartas dialekt. Det är därför jag ser de mesta s.k. post-language- eller post-avantpoeterna som otroligt konservativa – dom är mer investerade i elegans och monoglossisk skönhet än dom gamla Bly-läsarna.

Så jag håller med Korine till en viss extent. Jag vill också ifrågasätta modellerna, strukturerna. En riktig kritik måste innehålla mer än stil. T.ex. i USA har nästan alla poeter gått till graduate school. Det betyder att dom kommer nästan alltid från en vit, medel-eller-över-klass bakgrund. Pga. att poesi är "what is lost in translation" läser dom samma poeter med likadana bakgrunder som dom själva. Denna infrastruktur måste ifrågasättas.

Till det ändamålet har jag startat ett förlag (www.actionbooks.org) och en online tidsskrift (www.actionyes.org) som bygger på att hybridisera poesin – vi (jag och min fru, poeten och kritikern Joyelle McSweeney) har mycket översättning, mycket konst, och dikter från minority poeter etc. Vi har tillochmed ett par manifesto!

Vårt förlag gav ut mina översättningar av Aase Berg's dikter förra året. Detta året ska vi ge ut Fredrik Hertzbergs översättning av Gunnar Björlings sista bok, "Du går de ord," samt Anselm Hollos översättning av Pentti Saarikoskis "The Edge of Europe" och en samling av en nutida Mexikansk poet som heter Laura Solarzano. Nästa höst ska vi ge ut en bok av den stora Koreanska kvinnliga poeten Kim Hyesoon, den Chilenska poeten Jaime Huenon (en Mapuche) och ett par andra. Resultatet är förhoppningsvis en transnationell poetisk kommun som är mer öppen till skillnader, mer äventyrlig. Tex Kim Hyesoon älskar Aases dikter och jag tycker det är kul att göra sådana transnationella connections – att ha en Koreansk poet läsa en översättning av en Svensk poet gjord av en Amerikansk poet (och tvärtom). Förhoppningsvis leder det till något intressant.

En annan grej jag inte håller med Korine om är att spontaniteten har högsta värde. I detta håller jag med Artaud i hans kritik av Surrealism – vad som händer när människor fri-skriver blir ofta bara konventionella resultat. Myten om spontanitet låter också mycket som myten av kapitalism/consumerism – gör vad du vill, köp vad du vill, du kan inte hålla tillbaka. Jag tror att många otroligt konservative poeter tycker att dom är väldigt spontana när dom skriver ännu en dålig Ashbery-imitation.

Har Kim Hyesoon översatts till Svenska? Hon är en av mina favorit poeter (i Don Mee Choi's översättning). Skriver en slags Surrealistinfluerad, politisk feminist lyrik. Vad jag förstår är hon den första riktigt stora kvinnliga Koreanska poeten. Dikter om råttbarn och nord-koreanska ubåtar.

Johannes Göransson | Boken "Pilot (Natträngselhet)", som är delvis på svenska och delvis på engelska, delvis språk och delvis bilder, ska ges ut hösten 2007.  2005 gave jag ut "Remainland: Selected Poems of Aase Berg". 2007 kommer också min diktsamling "A New Quarantine Will Take My Place" och min översättning av Henry Parlands "Idealrealisation" av ett par små förlag från New York.
Jag är svensk men jag har bott i USA sedan jag var 13. Jag är co-editor på nät-skriften Action,Yes (www.actionyes.org) och förlaget Action Books, som gav ut min Aase-översättning.  Jag håller på att skriva min PhD dissertation om Henry Parland vind University of Georgia, och lär ut klasser i avant-garde literatur vid University of Notre Dame i Indiana.