En läsning av ensamhet
Min uppgift hade varit att analysera. Att få kontakt med orden, lyssna till dem och skapa mina egna. Jag hade vridit och vänt, läst om, försökt att med kofot bända ut det jag ville ha - men utan att den jag fått den kontakt till texten som jag velat ha.

Prosadikternas meningar log svalt mot mig. De kändes som helt slutna rum som varken kommunicerade med varandra eller med mig. Jag letade efter någon form av takt, eller ordlekar, någon direkt känsla - men jag möttes av tystnad. Det enda som uppstod var en fråga. Vad finns i dessa rader? Var finns det spontana rus, eller den insikt jag gång på gång sökt?

Någonstans på vägen gled mig den uppgift jag fått mig ur händerna. "Att analysera, att leka med som dockor - EJ att recensera" hade det sagts mig. Men vad betydde dessa förmaningar nu när jag vandrade i en karg ödemark av ord. Ser du? frågar du. Men jag ser inte.

Tiden rinner över mig. Ytterligare en läsning sällar sig till de övriga. Kanske öppnar sig något. Plötsligt dyker han upp framför mig - men vem är han - han som plötsligt försvann bakom kommunala bordsplaceringar. Och varför mötte han mig här i ödemarken först nu? Inte kunde det väl varit för mycket att kräva att du kom fram och hälsade första gången jag såg dig?

GABRIEL TALAR:

Ett problem - behovet, kanske ditt behov, av att hitta samband. Ofta fallet med matematiker, för att inte tala om fysiker, ingenjörer: bekänn färg nu, du är en av dem! En känsla av vanmakt då man inte hittar nyckeln. Ett klassiskt sätt att få intelligenta människor att tappa fotfästet, känna sig små - kanske bara då - man visar dem en zen-buddhsitisk koan, och ber om ett svar på frågan. Men meningen blir obegriplig. Inte ens frågan träder fram, var är den? Varför existerar denna text, det existerar ingen problematik. Il n'existe pas!

Du inleder med ett erkännande, bra. Det är så jag skulle vilja inleda också: ett erkännande: denna text kommunicerar inte med mig. Men med någon har den kommunicerat. Ett arkeologiskt arbete, ett genealogiskt arbete - försöka spåra den som har kunnat kommunicera med den. Upphovsmannen borde? Eller? Man vet aldrig. Man vet aldrig om upphovet är ärligt, om det är begripligt. Obegripligheten - denna text får svårt att rymmas inom dess murar, för mig är den inte obegriplig, och det talar inte heller du om. Vi talar om bristen på kommunikation. Tillbaka till ursprungsfrågan: vad säger den oss? Du talar om slutna rum, och där har du redan fångat in en tolkning av dikten. Själva diktens frånvändandande kan ju vara poängen, och likväl säger oss något att den säger mer än så.

Scat. Ordbajsande. Kan det handla om det? Första bästa tanke som infinner sig faller ut, för trots allt, mönsterfetischister emellan, nog är det svårt att hitta mönster. Nog är det svårt att hitta en riktning. Som ett slag fönster in i en stadsbos prozacaffekterade inre - idel intryck som smälter samman. Allt tycks smälta samman, ja vi kastas ju in i matstmältningssystemet redan från början. Trots allt, finner vi inte just ett tema där: smältning, strupe, systemet, spjälken - som ett konstant småätande - alltid nya intryck och allt ska filtreras - allt ska in någonstans, kategoriseras. Men går det? Inte ens poeten tycks lyckas - symptomatiskt måhända. Och som det slutar:

"Bli filtrerad, ljusna också. Kliv. Jo med mig. Nu. Vi kan susa." Där någonstans, vid tarmens slut, som efter en lång färd i ett trassligt innandöme, når vi fram till ändtarmen. Men kommer vi ut?

JACOB TALAR:

I ödemarken där jag släpat mig omkring avtäcker du en arkeologisk utgrävning. Förvånat tittar jag ner i sanden och inser att jag glömt leta där.Men jag inser också att det inte är mönstren jag saknade. Du talar om zen-buddhistiska kohans - men även där, i sin mönsterlöshet, finns något. En insikt, ointellektuell och känslobaserad.  Livet, det direkt nåbara. Det var det jag letade efter och som fick mig att aldrig sänka mig blick ner i utgrävningen eller in i tarmsystemet.

Som du säger - dikten är inte obegriplig. Genom raderna känner jag ett mörker - kanske en bitterhet, en känsla av att vara kvarlämnad. Samtidigt känns känslorna filtrerade. Jag står bakom ett semitransparent duschdraperi som får mig att känna suddigt. Stundtals kastas draperiet åt sidan och jag ser något - men lika snabbt är det tillbaka. Orden har flugit vidare och jag står där ensam: Jag och ett duschdraperi i en arkeologisk utgrävning mitt ute i ödemarken. Kanske är det just denna ovilja att stanna kvar som gör dikten stum för mig. En rädsla för att rota sig, att fastna i detaljer - att visa sig för engagerad i något enskilt. Där blir stadsbons prozacaffekterade inre en ovanligt träffande symbol. Jag läser dikten och ser hur allt förflyktigas framför ögonen på den alienerade.

GABRIEL TALAR:

Dikten tar form, tar färg, tar plats och vinner mark. Vare sig de finns eller inte tar sig medvetandet friheten att hitta mönster. Vi läser ett berättande språk som spjälkas, i en första läsning obemärkt, i en senare plötsligt självklar. En upptrappning av tempot, ett snubblande, nästan fallande tempo som hugger isär berättandet och skapar ivriga, autistiska kommandon, imperativ, frågor utan frågetecken. Skulle det fortsätta skulle vi nå en guttural nivå, tillslut bara utstötningar, vokaler och konsonanter separerade från varandra. Hur pass länge orkar läsaren följa spjälkningskedjan? När mat blir ämnen, ämnen blir proteiner, proteiner blir aminosyror och så vidare, så vidare. Vem vill ta upp skalpellen och undersöka dikten på subatomär nivå?

Vill vi förstå detta? Behöver vi det, eller räcker det med att uppleva och fascineras av ämnesomsättningens yttre estetik? Du väljer att ta upp spaden och gräva, mitt ute i ödemarken, och du finner något säger du, men du berättar inte vad. Det gör det än mer spännande, det är kanske ditt ansvar, eller din lilla njutning att inte säga vad du finner, just där du gräver. Var och en får ta upp sin spade och gräva, laborera, klassificera och sortera. En litterär biokemi. En dikt som först tycktes sluten, obegriplig, men som snart avtäcker något annat än en intrig, än en händelse, tanke. Vi ser en struktur, en hierarki, vi ser ett syndrom, en tolkningsprocess. Och då börjar jag undra, är vi tillbaka där vi började? Är detta en stum monolit som tycks existera bara för att vi själva ska börja leta, för att vi ska ställa frågor? Är det en postmodern skrattspegel som räcker näsan åt vårt eget mänskliga behov av diskurs? Bör jag ta upp spaden och försöka som du, eller nöjer jag mig så här. mitt i den rysliga känslan av att vara snuvad på något. Av att egentligen ha missat målat. Behövdes allt detta?

Är detta ett avslut?

Jacob Orrje | Poet, ingenjör och idéhistoriker. Har skrivit uppsats om teknikens symbolik hos den modernistiska poeten Henry Parland. Ingår i redaktionen för miniatyr.se.

Gabriel Liljenström | Jag är äldre nu. Jag bor i Vallentuna. Det ligger utanför Stockholm som ligger i Europa. Jag har gått i skola. Jag har föräldrar och jag är av pojkigt kön. Vissa kallar mig för Gabbe. Någon påstår att jag har skägg. Men jag tycker det mest ser ut som fjun. Hejdå.