Francis Ponge



Om du skulle få för dig att tälja en pepparrot, vilket mycket väl kan hända då den tycks be om det en söndag då du är i färd med att skala den till en dietsoppa som du redan ätit i över en veckas tid, då vill jag ge dig en nogsam beskrivning av vad som väntar dig så att du redan i det här skedet, det vill säga när du ännu inte avvikit från dagordningen, kan ana konsekvensen av ditt val.

Att skala en pepparrot är mer uppmuntrande än att tälja i trä. För det första är dess bark lättare att skala av till det vita benet och när du kommit därhän spritter det i fingrarna för att få fortsätta. Den vämjeliga lukten av förmultnande har nu övergått i en frisk och intensiv doft, lika obesudlad som benet är vitt. Du tänker tärna eller tälja, soppa eller staty. Ditt val känns lätt.

Benet må vara massivt, men att tro att det är en försvårande omständighet för täljandet är fel. Tvärtom går det snabbt och lätt, och spånorna flyger av som benen i en kosackdans. Din egg smörjs nämligen av den eteriska olja som pepparroten utsöndrar i så små portioner att den knappt är synlig för ögat. Redan första knivtaget lämnar en yta så len som träet å sin sida begär sandpapper för.

Dansen slutar, din skulptur är klar, festen är över. Under natten övergår det elfenbensvita till snustandsgult. Pepparroten tycks ha tröttnat på sin behagliga yta för att i stället imitera det obehandlade träet med alla dess skrovligheter och ådringar.

Du vill att din pepparrot ska nå träets skulpturala form utan att du för den skull måste slipa.
Du vill att din soppa ska ge dig din ideala form utan att du för den skull måste förtära den.