Det är lätt att bli stående länge framför helkroppsporträtten i Cathrine Sundqvists bildserie ”A warriors confession” som just nu gästar utställningen Animal World på Borås Konstmuseeum.
           I alla fall om man som undertecknad mer eller mindre har vuxit upp i stallet och förmodligen skulle kunna tränsa en häst i sömnen ännu 15 år senare. I alla fall om man också nyligen har kommit på sig själv med att försöka skriva den där erfarenheten.

När jag såg Cathrine Sundqvists bilder för första gången i samband med en utställning på Kulturhuset i Stockholm våren 2006, kändes det som att få en ny mellanstadiebästis, en något äldre och mer erfaren som man kan fråga om allt väsentligt. 
           Jag såg utställningen tre gånger under loppet av en vecka. Jag var helt omskakad och förvirrad och svettlycklig i en hel vecka. Bilderna motsvarade något i den där erfarenheten jag själv hade, och som jag själv hade försökt att gestalta, i ord.

Det går ju naturligtvis inte att komma åt vad i bilderna som framkallade den där euforiska känslan hos mig, eller varför. Men jag vill ändå försöka att närma mig dem, på något sätt, förklara dem kanske. Så långt det nu är möjligt.

Alltså:

Det är något med dessa flickor, alla iförda hjälm och ridstövlar, och med ridspöet i tydligt blickfång i handen. En av flickorna har ett rosa spö, och alla har de likadana flätändar som sticker fram under hjälmen. Så långt är allt igenkännbart.
           Men det är något annat, något med sättet de ser på en. Något med bildernas likformighet. Dels har det med komposition att göra. Alla bilderna i serien är helkroppsporträtt tagna rakt underifrån. Så som man av tradition brukar porträttera personer med makt men knappast ridflickor, hästtjejer, småflickor, eller ens särskilt ofta kvinnor.
           Dels har det något med själva blicken att göra. Den oavvända blicken hos var och en av dessa flickor. Tillsammans med perspektivet och det faktum att de alla är utrustade på samma uniforma sätt med hjälm, ridspö, grova stövlar och något som mest kan liknas vid lucialinnen dragna över de smala kropparna, för denna blick tankarna någon annanstans än vad som brukar vara vanligt i mötet med hästflickan i sin gängse kulturella inramning. Kanske hjälper namnet till också. ”A warriors confession”.
           För man kommer oundvikligen att tänka på soldater, på krig. På en form av institutionaliserad och konstituerande våldsutövning som genom historien framförallt har tjänat det symboliska syftet att göra män av pojkar. En symbolik som historiskt/kulturellt aldrig har varit applicerbar på kvinnor.
           Detta har dock allt mer kommit att förändrats. Inte minst inom den samtida konsten och litteraturen har våldet fått en framträdande plats som identitetsskapande princip, också för kvinnor. Detta våld är ofta kopplat till upplevelsen av den egna kroppen och sexualiseringen av densamma, och har ibland kritiserats för att vara masochistisk, koketterande. Men ibland öppnar sig också vägen för en annan tolkning, där våldet snarare kan ses som en form av motattack, en gerillakrigföring. Ett försök att möta eld med eld.

Att denna till synes pågående undersökning av kopplingen mellan våld och kvinnoblivande så småningom skulle komma att nå också hästflickan tycks oundvikligt.  Jag tänker mig att det tar sin början med Kristina Sandbergs roman ”Insekternas sång” från år 2000, en vuxenroman om hästvärlden som en plats full av hierarkier, fysiska och psykiska prövningar, svett, smuts och tårar. I essäboken ”Över alla hinder” från samma år gör även ett antal svenska kulturskribenter upp med bilden av hästflickan genom att själva återvända till stallet, nu vuxna, och reflektera kring denna plats och det kvinnoblivande som pågår där.
           Sedan hände inte så mycket mer förrän ämnet åter dök upp vintern 2005, då Sveriges Radio sände ett inslag om hästflickor och stallet som uppväxtmiljö, baserat på forskning vid Linköpings universitet. Och under våren 2006 har hästbokens verklighetsbeskrivning varit föremål för debatt på kvällstidningarnas kultursidor.  

Mot en sådan här bakgrund, att hästflickan som fenomen ändå så smått börjat undersökas inom den samtida litteraturen och journalistiken, är Sundqvists bildserie högintressant. Hon tassar inte runt de brännande frågorna, utan går istället rakt på dem, in på det allra mest minerade: Våldet. Sexualiteten. Styrkeförhållandet mellan flicka och häst, flicka och värld.
           Hästflickan och den värld i vilken hon rör sig har alltid varit laddad med unket erotiska undertoner och föreställningar av typen ”Flickor övar sig i stallet inför sina framtida uppgifter i det egna hemmet, som maka och mor”. Hästen som manlig ställföreträdare. Hästflickan som våt dröm och fantasifoster.

Att som kvinna och konstnär försöka manövrera mellan dessa blindskär och på allvar närma sig frågor om våld, makt och sexualitet i en miljö där mängder av flickor tillbringar en stor del av den tid under vilken de går från att vara barn till att vara någonting annat, är utan tvekan riskabelt. Sundqvists bilder är också, kanske som en följd av en mängd sådana nödvändiga överväganden, hårt arrangerade. Ändå får man känslan av att hon bara flyttat lite på något, ändrat plats på en detalj eller två, för att lyckas ta fram någonting som funnits där hela tiden. En skuggsida till den traditionella bilden av hästflickan som en 10-åring med flätor och rosa ridspö. Det som förvånar är inte längre bilderna i sig utan snarare det faktum att vi lyckats hålla dem ifrån oss så länge, att de finns här först nu, i all sin självklarhet. En oförmåga att se som med ens tycks häpnadsväckande. Man kan inte undgå att tänka att detta är en direkt konsekvens av traditionen att sätta likhetstecken mellan manlighetsblivande och våldsutövning. Den manliga tillblivelsens våldsmonopol har gjort oss blinda.

Cathrine Sundqvist bilder låter sig inte inordnas i en enkel tolkning av sexuellt våld med hästen som manlig ställföreträdare. Med sina oavvända blickar och rosa ridspön utgör flickorna i Sundqvists bilder en slags flickgerilla med en helt egen agenda. Traditionen att läsa dem sexuellt utnyttjas, men samtidigt förändrar hon en sådan tolknings innehåll genom att göra hästflickan till ett tydligt och mer eller mindre uppkäftigt subjekt. Det råder ingen tvekan om vem som ser och vem som blir sedd, att det i slutändan är jag som betraktare som känner mig uttittad. Genom att framhäva likformigheten, det uniforma i flickornas uttryck och utstyrslar understryks också kopplingen till våldet/kriget. Så sker också i verkets titel, till synes en symbolisk jämförelse mellan flickors tillblivelse i stallmiljö och pojkars i eller genom krig. Tillblivelse genom institutionaliserat våld, nu också för flickor.

Matilda Roos | är 27 år och bor i Stockholm. Har tidigare medverkat i Ordkonst, OEI och Debut 2006. Skriver på en diktsamling om kvinnoblivande och hästar.