Rosa Liksom



Innan far tog ne chylten sa han ti mäj du måsste hitta dinn nich. Kånkörrannsen hårdnar minn sån. Far va enn fönufftig å stållt mann såmm visste hur mann bedrev affärer å de ha ja ärvt, liksåmm hanns lått. De ä denn störchta häromkring å jorden ä bördi. Ja skryter inte männ ja vill ju inte juga. Ja övervägde noga å valde senn minn nich å nu chör ja denn hunndra prosänt. Männ senn negrerna å arabärna kåmm hit har de blivitt chört för mäj, hela mitt liffsvärk ä chört. Dåmm smuttsar ner vartt dåmm änn går å dåmm går där ja ä, vilket jör att dåmm skrämmt iväg mina kunnder slutjilltit. Ja föstår dåmm, mina kunnder, männ de går inte präsis å ta sitt pikk å pakk å dra för jordenn ä där jordenn ä. Nu bor ja såmm enn jävla hyddbabbjan här i turrkbyn. När ja hugger veden tängkerr ja på å hugga enn neger istället, få klyva dåmm rätt itu, männ mässt tängkerr ja på motåsågen. Ingen armstyrrka, bara vrålande äläktrisitet. Åmm dåmm fösvann skulle mann kåmma ti mäj ijänn, chöpa mina ällskade planntor å ja skulle kunna leva kvar på minn ällskade jord. För å va realisstissk ä de här minn unndergång, männ ja kann dö me förvissningen åmm att mina planntor kåmmer å överrleva mäj. Enn gång planntera ja dåmm i raka rader, männ nu väkser dåmm av egen kraft. Dåmm kåmmer inte å bähöva nånn såmm jer dåmm vatten äller tar bårrt ogräs för dåmm ä starrkare. Rengnvattnett ä nog för dåmm å dåmm slår ut allt ogräs. Dätta ä minn säd.