Det finns ingen början, ingen historia - Intro till Sprawl



När jag gick i lågstadiet frågade fröken en gång var Paris låg. Det visste jag. Och min hand, den var inte så stor då, sträckte sig nästan ensam upp mot taket.
>> I Rom! <<
Men fröken tittade sådär medlidsamt på mig och svarade.
>> Neeeej<<
Nej, alltså. Paris låg inte i Rom. Det var något nytt det: Nej. 
Men du, Kerstin nu är min hand större och har tagit många andra händer i sin hand och det är ändå samma hand, är det inte? Nu sträcker jag upp den högre, och säger.
>>Joooo<<
Paris ligger visst i Rom, ja, ja, ja. Var inte trångsynt. Verkligheten är inte en karta, en uppslagsbok eller atlas där allt går att slå upp, sätta fingret på, säga; såhär är det.

Jorden snurrar. På jorden snurrar det också. Hela tiden. Alltid.  Ingenting är konstant. I verkligheten pågår allting, överallt, samtidigt. Det brusar, rusar. Lyssna hur det knäpper i kraftverkstrådarnas elledningar. Det är brus.  Det är L=A=N=G=U=A=G=E.
Eller gör det här experimentet: ställ ut ett tomt dricksglas på fönsterblecket när det regnar. Ta sedan in glaset, eller låt det stå kvar. Drick upp vattnet, eller vattna dina krukväxter med det. Gör vad du vill. Vad ska du göra med det?  Tänk på alla andras vattenglas som står på olika fönsterbleck i världen. Tänk på att vattnet varit i Paris.  Nu är du och vattnet och krukväxterna i Paris.  Försök stanna i Paris. Spara Paris. Glöm det.

Gör om samma sak nästa gång det regnar eller är sol. Vart vill du åka?
Vill du åka till Rom?

Alla vägar bär till Rom, ja – men alla vägar bär bort ifrån Rom också – dunstar till någon helt annan stans. Det finns ingen början, mitt, slut, en punkt där allt har sitt ursprung, sin förklaring. Det människor ägnar sig åt i stor utsträckning är att konstruera en verklighet, en struktur att förhålla sig till. Detta görs nästan alltid i vår nuvarande kultur enligt ett linjärt tänkande, där orsak kommer före verkan. Det linjära tänkandet kan visserligen ske ur många olika perspektiv, så som linjer ifrån olika håll ritade in mot en punkt. På detta vis byggs och planeras våra städer i förhållande till sina centra; utifrån och in, förtätande. Texter skrivs på samma sätt konstruerande utifrån exempelvis ett jag, en tidsram eller ett budskap, utifrån och in – också de förtätande. Liksom man kan tala om städers täthet, kan man också – vilket ofta ses i till exempel litteraturrecensioner, beskriva en text som tät. Tätheten är ett slag mått på hur väl författaren lyckats komprimera, eller foga samman sitt verk till förståelighet och enhet, vare sig det nu gäller rummets enhet, berättelsens narratologi, eller den språkliga tonen. Det är i dagspressen nästan uteslutande ett positivt laddat värdeomdöme. Language-dikter är aldrig täta. Vidare förklaras människans historia mestadels med utgångspunkt från en punkt i den förflutna tiden, bortifrån och till. Rörelsen är i detta traditionellt linjära tänkande alltid inåtgående. Så är dock inte fallet i language-poesin. I language-poesin rör sig linjerna inte bara tvärtom utåt, bort från den angivna punkten. Linjerna korsas också och ger upphov till nya punkter. Punkter som återkommer, men då upplevs på ett annat sätt. Inte sällan uppstår i languge-dikten, en stark känsla av samtidighet.
Language-dikter bygger på ett ständigt övergivande, fortgående. Och i den mer realistiska verkligheten, som innefattar bruset, är det så att om människor ska kunna mötas, måste de skiljas. Igen, igen och igen.

L=A=N=G=U=A=G=E motarbetar det linjära tänkandet, då de finner det hierarkiskt. Language-poeter sällar sig dels till den postmoderna tanken om att verkligheten inte är avbildbar och helt enkelt är för komplex för att kunna förklaras genom ett centrum, en utgångspunkt. Verkligheten är fullproppad av brusfenomen, menar language-poeterna. Det är en falsk metod att utesluta bruset i litteraturen. Men syftet med att glesa ut (sprawla) dikten är också utopiskt, ett försök att skapa en plats där allting är utjämnat och lika viktigt, en jämlikhet som likhetstecknen i L=A=N=G=U=A=G=E vill symbolisera. För att lyckas med denna utjämning och demokratisering krävs att dikten hela tiden är i rörelse och att den rörelsen leder utåt, bortåt – pekande mot något annat, istället för inåt. Detta eftersom det på så vis aldrig kan uppstå några maktcentra. I language-dikter finns inget utrymme för läsaren att stanna upp, vila. Läsaren måste istället hela tiden vara aktiv, vara en medproducent istället för passiv mottagare. Language-poeterna tänjer och sprider sin dikt genom olika gränsöverskridanden så som kommunikation, plats och tid.
   Vanliga försök är att försöka bryta ned förhållandet mellan läsare och författare – göra dem jämbördiga.  Den klassiska modellen: sändare – budskap – mottagare är alltså inte kompatibel med L=A=N=G=U=A=G=E, detta eftersom det är en envägskommunikation, viken Roland Barthes beskriver som den mest idylliska då den är kontakten mellan två parter, helt skyddade ifrån brusfenomen.  För att undvika att en dikt styrs utifrån ett kommunikativt centrum väljer language-författare att låta kommunikationen pågå i en mängd olika nivåer. Ett sätt att underminera författaren, eller diktjaget som centrum, som den som lär, som sändare – är att bjuda in läsaren som medskapare till dikten. I många language-dikter går det inte ens att identifiera något diktjagets röst överhuvudtaget. Dikterna är istället remixer eller samlingar av en mängd olika samtal och stämmor, något som till exempel Ida Börjel experimenterar med i Skåneradio, där hon låter inringda radiosamtal avlösa varandra.

Language-poeter motarbetar alla former av centra. I en language-text ska allting vara utjämnat, lika viktigt och beroende av vartannat. Därför är till exempel pronomet jag sällsynt i language-poesi. Därför är narratologin i en language-dikt inte stringent, utan istället upphackad. Language-dikter är dikter i blivande, de här hela tiden på väg. De måste de vara eftersom det annars uppkommer maktcentra, ställen i texten som tycks vara viktigare än andra. Det L=A=N=G=U=A=G=E gör är att intressera sig för språkets blivande. Språket har stelnat, tycker L=A=N=G=U=A=G=E, blivit förhärskande. Så fort vi sätter ord på någonting är det inte längre vad det var. Tillbaka till en ros är en ros är en ros, alltså. Language-poeter arbetar med att bryta ned språket så mycket att det inte längre är tolkningsbart.

Ja, vi börjar om. Låt det regna, igen – så som regn regnar. Låt Paris ligga i Rom. Låt Rom vara Paris. Gör vad du vill! Sätt igång!

Den kritik språkmaterialister, med language-poeter inräknade ofta får stå till svars för är att de inte vill kommunicera, att de bygger murar av svårtillgänglighet, är elitistiska och uteslutande.
Tänk då på regnet i glaset. Det ”traditionella” poeter, främst i den berättande dikten gör, är att beskriva vad de har i sitt glas, spara sitt vatten. Det är en bestämd tanke eller scen som berättas för läsaren. Det är författarens tanke, inte läsarens. Det language-poeter gör är inte att beskriva. Language-poeter skyr metaforer och symboler. Metaforer är, som filosofen Gilles Deleuze uttrycker det, litteraturens värsta fiende. Han förespråkar istället en kamp emot representationstänkandet, eller som han ibland benämner det ”trädtänkandet”. Med det vill han säga att metaforer inte hjälper till att förklara eller visa innebörden av någonting, utan tvärtom har motsatt effekt och förgrenar sig allt längre bort ifrån det tänkta. L=A=N=G=U=A=G=E handlar inte om en delad tanke, det handlar om delat tänkande. Om L=A=N=G=U=A=G=E vore som någonting, skulle det kunna vara som regnet. Viktigt att poängtera är dock att även den berättande och nyenkla poesins idé är att vara demokratisk, i sin enkelhet vill den kunna kommunicera med så många människor som möjligt.  Demokratiaspekten L=A=N=G=U=A=G=E står för är densamma, bara det att language-poeter inte är intresserade av att kommunicera på ett för dem verklighetsfrämmande, hierarkiskt vis.

Frågan vad kommunikation är ställs på sin spets, om man frågar sig vad det verkligen innebär att kommunicera. Att stå i kontakt med varandra, är det att samtala eller att samarbeta, samexistera? Är till exempel staden som människorna bor i en delad plats, eller en plats att dela? Om man föredrar att uppfatta kommunikation som samsande, snarare än ett samtalande går det utmärkt att tala om language-poesi som kommunikativ. Language-dikter läses på olika sätt av olika läsare, och de är nya varje gång man läser dem. Hur language-poesin uppfattas, skapas av läsaren, är en kombination av tillfälligheter så som hur de yttre fysiska omständigheterna är formade just nu på platsen där läsaren befinner sig - och läsarens inre ickefysiska plats som innefattar till exempel redan erövrade erfarenheter. Skiktet mellan verklighet och fiktion kan framstå som mycket tunn i en language-dikt. I language-poesi finns nämligen inga som helst murar, det är bara att kliva rakt in. Dikten är så vid, stor och gles att problemet snarare blir ett främlingskap, den enorma friheten en otrygghet. Att läsa L=A=N=G=U=A=G=E är som att leva i myllret och ensamheten av en storstad. Att läsa L=A=N=G=U=A=G=E är extremt enkelt, det är bara att läsa. Inte tolka, inte tolka. Det är att jämföra med att leva. Det gör vi som är friska utan någon som helst ansträngning, hela tiden gör vi det. Ändå är det mycket svårt, det att leva.  Ingen vet hur man lever bäst. Ingen vet heller bäst hur man bör läsa L=A=N=G=U=A=G=E. Rörelsen i en language-dikt är alltid ny och ren.
Att läsa L=A=N=G=U=A=G=E är att börja om, lära sig tänka på nytt, inte ta del av en ny tanke. Att läsa L=A=N=G=U=A=G=E är som att tänka, så som tanken arbetar; fragmentariskt, associerande, tillbakablickande, impulsivt. Att förstå och acceptera det är det svåraste av allt, och är paradoxalt nog ofta beroende av att förklaras på ett traditionellt vis.

När jag hör ordet Paris tänker jag alltid på Rom. I L=A=N=G=U=A=G=E börjar allt om, hela tiden. Det finns ingen början, ingen historia. Det är jag som läser, det är jag som bestämmer.
Vi börjar om. Bygger om. Ja, ja, ja! Paris kan ligga i Rom. 




Sigrid Nurbo | Litteraturvetare, född 82. Har gått skrivarlinjen på Wiks Folkhögskola. Läser just nu Kulla-Gulla varvat med Erik Beckmans samlade dikter varvat med VHS-katalogen. Ingår i redaktionen för Dagensbokcom