Hur gör du när du ska planera en resa? Stoppar du tandborsten och ett par rena strumpor i ryggsäcken, går ut på gatan och sätter upp tummen i vädret? Vill du att allt ska kunna hända, vill du vara tvungen att hålla ögonen vidöppna, vill du ge dig av utan karta? Anser du att kartan är trygghet, och trygghet är motsats till resande?
            Eller är du en människa som söker upp en resebyrå där man kan få se hotellrummet, stranden, poolen, restaurangen och de pittoreska stadsdelarna på bild innan du ger dig av? Sätter du dig i flygplansstolen och ler tacksamt när flygvärdinnan kommer och kontrollerar att du dragit åt säkerhetsbältet ordentligt, lutar du tillbaka och njuter av att du inte behöver gå själv, av att du har turistbyråns paketresefolder i knäet, av att där kommer komma en reseledare och möta dig så fort du stiger av planet?
            Jag är en människa av det senare slaget. Jag är lat och lite rädd av mig, jag tycker inte om osäkerhet, jag trivs med att bli vägledd av en trygg och förtroendegivande guide. Jag är en människa som hela mitt liv har läst och skrivit prosa.

Att läsa poesi är som att gå på en mycket smal spång. En känsla av att jag balanserar, att jag hela tiden vet hur farligt det är att sätta ner foten, för det är halt. Poeten går inte med mig, poeten pekar och säger ”där är spången jag byggt åt dig, nu ska du ensam gå på den”.
            Poesin är hal, varje steg måste vara ett riktigt steg, ett steg på spången, en säker fotsula som tar mig från en sida till en annan.
            Prosan är inte en smal spång. Prosan är, i jämförelse, en lyxyacht, ett stadigt stävande fartyg, en plats med utrymme i överflöd. Man kan dricka champagne medan man reser, man kan dansa en dans, och när man gått i land på andra stranden kan man se tillbaka på sin resa och minnas den som lärorik, lyckad, härlig, upplevelserik, men den var så full av så mycket, så mycket upplevelser, möten och tankar – det var inte en andlös balansgång på en spång, det var en resa i trygghet.

Jag är en lat människa, men jag är också otålig. Jag slukar text, och sedan får den smälta inuti mig bäst den kan. Jag är en människa som har mycket svårt för att läsa instruktioner, jag låter inte ögonen vila på orden, jag suger inte upp deras innebörd ett och ett. Jag vill genast ta ett helhetsgrepp, jag vill hitta fram till meningen, kärnan, innerligheten på en gång och därför ser jag inte alltid vad det är som står på pappret framför mig. Av den anledningen glider dikter mig ofta förbi. Orden, varje ord så fullt av betydelse, varje rad så väl avvägd, varje strof en sentens av något större, jag halkar omkring i texten med ögonen och som ett skolbarn läser jag den igen och igen, försöker se orden, höra dem, integrera dem i mig. Efter dikten, kanske flera timmar efteråt, eller dagar, eller år, stiger ett minne upp, som en gasbubbla genom en vattenyta. Det är dikten som visar sig igen, i en bild, ett ögonblick, något jag inte visste vuxit inom mig.

För en människa av min sort krävs det ett aktivt ställningstagande för att dikten ska få lov att ta mig i besittning, jag måste bestämma mig för att det inte spelar någon roll att det är otryggt. Människan är känd för att värja sig mot det direkta, hon är känd för att gömma sina starkaste känslor allra längst in och sedan gå på som om ingenting har känts. Poesin erbjuder en direktlänk till en upplevelse, och det är obehagligt innan man accepterat det. Prosan är en långpromenad, ett färdmedel för den som uppskattar foträtta skor och matsäck med termos. Prosan är en långpromenad och man stannar när man vill, men man ser hela tiden stigen framför sig, man kan tänka: jag går dit bort, sedan rastar jag igen. Poesin är ett hundrameterslopp, en upplevelse av att varje steg ger resonans i kroppen. Man kan springa loppet igen, men man kan inte tänka tillbaka på det och minnas i stillsamhet hur det var att springa.

 
2. Texten, de meteorologiska tecknen och vikten av att välja rätt kläder

Clars Diesens diktsvit ”En sensationell saknad” berättar om just saknad. De berättar om kroppsliga förnimmelser av saknad, om gungbrädan som plötsligt tippar över och så står man där, i saknaden, och sakanden är en enkel känsla, en tydlig, malande, skavande, allt genomsyrande känsla.
            Ja, Diesens dikter handlar om saknad. ”Saknad” är ett enkelt ord, det är lättbegripligt, det kan utan omvägar gå rätt in i hjärtat på människor. Vi vet alla vad saknaden är, vi vet hur den känns. Diesen döper sin svit till ”En sensationell saknad”, och när jag läst dikterna och ser titeln igen slår det mig att ja, usch ja, det är just så det är. Saknad är en sensationell känsla, den genomfar varenda nerv i kroppen, och varje gång den drabbar mig är den så överraskande stark.
            Är det därför dikter är svårt för mig? Är det så enkelt, att det enklaste är det allra svåraste? För plötsligt står det där, en rad, några ord på rad, och man känner hur orden känns, man var inte förberedd, man är inte invaggad i föraningar genom sida efter sida av förebådande text. Man är ensam med några få ord, orden är enkla, de handlar om saknad, och de känns.
            I prosan anar du vad du ska få uppleva. Oavsett hur överraskande texten vill vara, hur mycket den än arbetar för att vara oförutsägbar och spontan, så finns det ändå där, i texten före texten, en känsla, en föraning, en ond eller god aning, och man sätter sig tillrätta i stolen, slickar sig om läpparna och försöker göra sig beredd.

Som vädertecken: himlavalvet är klarblått men det går en vind genom träden, en rysning nerför ryggraden som får människan att tänka att Jag bör nog ta med en extra tröja, eller regnkappa kanske, för man vet aldrig, man vill ju inte riskera att förstöra sina kläder.
            Poesin är ett oförutsägbart hällregn. Det kommer utan förvarning, det går igenom varje plagg, rakt in på bara kroppen, in under skinnet. Och det finns två sätt att undvika att förstöra sina kläder. Prosan uppmanar oss att ständigt bära med oss regnkappan. Poesin uppmanar oss att gå ut nakna.

Jessica Schiefauer | 1978, Göteborgsbo. Skribent med förkärlek för den långa prosan, kulturpedagog med förkärlek för barns skapande. En av redaktörerna för den litterära kulturtidskriften Fantasin.